Under många år har Lennart Öman predikat varmt om blötbäddar som ett sätt att kunna odla på "omöjliga" platser i trädgården och/eller få en lättskött plantering. Personligen tycker jag att uttrycket ”blöt” tyder på att det är för mycket vatten och därför föredrar jag att använda benämningen våtbäddar i resten av artikeln. Några få har tagit honom på orden medan vissa med styrka påpekat att "det går inte att odla i stående vatten" – vilket man också kan läsa i många böcker. På förfrågan är det mycket sällan som den senare gruppen har provat odlingsmetoden – "varför det, alla vet ju att den inte går!". Den förra gruppen är emellertid entusiastisk och jag har under de senaste åren sett flera lyckade tillämpningar av odlingsmetoden.

Den här artikeln har tillkommit för att uppmuntra fler av våra medlemmar att äntligen "få ändan ur vagnen" och bygga den där bädden som de funderat så länge på – åtminstone har jag träffat många som uttryckt sig ungefär så! Om vi dessutom kan locka några nya proselyter till föreningen "våtbäddarnas vänner" är det ännu bättre. I grunden är våtbädden en mycket enkel konstruktion. Vare sig man gräver en grop eller bygger upp den ovanpå marken är förfarandet ungefär detsamma. Djupet på vattenmagasinet behöver aldrig vara större än ca 10–20 centimeter och som vattentätt skikt kan du använda en plastfolie eller en vanlig presenning, dammduk är avgjort en lyxvariant i det här sammanhanget. Eftersom duken ska vara nergrävd och därför inte är åtkomlig för solstrålarna är materialvalet inte så viktigt. I likhet med ett dammbygge är förstås grundarbetet viktigt. Med vatten och jord kan det komma att bli stor belastning på duken och det är därför viktigt att det inte ligger några vassa stenar, rötter eller kvistar under duken som kan göra hål på den!

Ett grundläggande problem är att vatten som bekant inte vill ligga kvar i en sluttning – alltså är det viktigt att se till att åtminstone den övre kanten av vattenbehållaren ligger vågrätt. Det går förstås att mäta upp med vattenpass eller något liknande, men det enklaste är att fylla på vatten – vilket obarmhärtigt avslöjar alla planerings- och/eller mätfel. Det spelar ju ingen roll om någon del av bädden skulle bli djupare, men det kan vara bra att hålla reda på det, så att det extra djupet senare kan utnyttjas till växter som vill ha lite mer vatten. Om du har valt att göra en grop är justeringen av kanterna inget större problem, men håller du till ovanför marken måste du själv lägga dit något som håller duken på plats. Torvblock, trädstammar och sten verkar vara det populäraste här men det finns naturligtvis inga gränser för kreativiteten.

Något som kräver lite mer eftertanke är själva bräddavloppet. De flesta växter gillar att ha ständig tillgång på vatten men det är ytterst sällan som de tycker om att stå under vatten. Se därför till att du har kontroll på var vattenytan befinner sig i förhållande till jordytan. Det är som regel enklast att ordna detta redan nu i planeringsstadiet. När du är nöjd med att kanterna på din presenning ligger i samma plan och att vattendjupet är bra, viker du helt enkelt ned ett hörn av presenningen så att vattnet kan rinna ut något. Tänk gärna lite på åt vilket håll bräddavloppet rinner och försök att utnyttja överskottsvattnet i trädgården – det är bättre att leda vattnet till en perennrabatt än att få en promenadstig plaskblöt varje gång det regnar. Något som jag själv funderat på, men än inte har någon praktisk lösning på, är att göra bräddavloppet justerbart så att jag kan minska vattennivån under vintern och öka den igen under sommaren.

Jord
Ja, att döma av de exempel jag sett kan man använda nästan vad som helst! Till en viss del beror det väl på vad du vill odla. Jag har sett allt från rena surjordspartier, med mycket torv, för rododendron till kalkkärr för orkidéer och till och med ganska tung lerjord. Rätt populärt är att bottna med ett lager sand och sedan bygga upp med lämplig odlingsjord ovanpå detta. Torv/kompost/ gödsel-blandningar är också relativt vanliga. Vad jag bara sett på ett ställe i Sverige är stenpartier uppbyggda på det här sättet. I Nordamerika är det ett populärt sätt att odla en del av de mest svårodlade alpinväxterna.

Användning
Anledningen till att göra sig en våtbädd kan variera lite men oftast rör det sig om två olika strategier. Den ena är att man har en problemplats där inget trivs, t.ex. under ett träd eller ett takutsprång eller att det helt enkelt finns för lite, eller ingen jord alls att odla i. Den andra är när man vill odla något speciellt och vill försäkra sig om att de utvalda växterna får både rätt jordblandning och tillräckligt med vatten för att må bra. Ja förresten, vi får väl inte glömma Ömans ursprungliga anledning – en våtbädd kan du vattna upp och sedan åka bort i några veckor utan att behöva oroa dig för att växterna ska stå och torka, vilket är extra värdefullt om man t.ex. har sin trädgård vid sommarstugan och inte kan se till den hela tiden. Djupet på själva bädden, d.v.s. jorden ovanför vattenytan, behöver inte vara större än ca 10–20 cm men ärligt talat föredrar de flesta växter att ha lite mer jord att växa i och gäller det buskar och träd så är det bättre ju större man kan göra det. Stora träd lämpar sig inte för den begränsade jordvolym som det ändå är i en bädd av det här slaget. Ska det ändå stå ett träd i planteringen är det bättre att bygga upp våtbädden/bäddarna runt trädet och låta dess rötter växa fritt i jorden under. Här nedan beskriver jag några bäddar från olika trädgårdar för att visa hur man kan göra.

Under trädet
Hemma hos familjen Eliasson i Veddige såg jag en bädd som kommit till för att lösa ett akut problem i trädgården. Under en stor tall ville ingenting trivas. Spadarna togs därför fram och jorden skrapades bort runt trädet så gott det gick. Att plana ut marken var inte att tänka på eftersom allt som syntes var stora rötter och en berghäll! Eftersom trädet dessutom stod i en sluttning fick lösningen bli att bygga upp bädden ovanför marknivån och i två delar, en nedanför stammen och en ovanför. En vanlig presenning användes för att hålla kvar vattnet och till kanter användes sten och trädstammar.
Efter att vattenytorna vägts av och bräddavloppen justerats fylldes bäddarna med vanlig bra jord. Runt stammen placerades sju klematisplantor, några liljor och framför dem några små rododendron tillsammans med lite annat smått och gott. Som synes på bilden har partiet efter cirka sju år växt till sig riktigt bra. Tyvärr var inte partiet tillräckligt isolerat från omgivningen och något närliggande träd har hittat in med sina rötter vilket gör att bädden snart måste läggas om. En så här liten våtbädd med relativt mycket växter som dessutom ligger i regnskugga behöver vattnas lite nu och då – hur ofta måste avgöras från fall till fall. Som jämförelse kan nämnas att det inte många meter därifrån, men öppet och utsatt för vädrets makter, ligger en betydligt större våtbädd med storväxta rododendron. Den anlades för tio år sedan och det var först under den långa torkan i somras som den behövde vattnas för första gången!

Berghällen
Margaretha Roos och Clas-Erik Karlsson utanför Nyköping har en liten tomt och när så småningom det mesta av tillgängliga ytor var uppodlade började de titta snett på den stora berghällen som ligger mitt i trädgården. Lennart och Jutta Öman bor bara några mil därifrån och det var därför inte så svårt att förstå att tankarna rätt snabbt gick mot att använda våtbäddar. Övre delen av hällen var som tur var rätt plan, varför det inte var så svårt att lägga ut en kant av torvblock och sten och placera en plastfolie innanför. Den lilla men dock sluttning som fanns gjorde att bädden även här fick göras i två delar. En fråga under uppbyggnaden var om torvblocken skulle ligga kvar när bädden fylldes med vatten och jord men lyckligtvis visade det sig att det räckte med att fästa ihop torvblocken med inkörda bambustavar. Visserligen ligger torvblocken utanför plastkanten, som når upp till ungefär halva blockens höjd, men det räcker med den lilla jord som ändå är i kontakt med blocken för att hålla dem fuktiga. Det är bara längst fram på sydsidan som det blir lite problem under torrperioder. Det underlättas lite av att bräddavloppet ligger just där och att de blocken då får lite extra fukt vid varje vattning. Under den senaste extremt torra sommaren fick det här partiet vattnas minst en gång i veckan. Som synes är hela partiet bara ca 25 cm högt men det är fullt tillräckligt för att växterna ska trivas. Numera har det fått sällskap av ytterligare en våtbädd på den planare bakre delen av berghällen.

Upphöjd bädd
Inte långt därifrån ligger Oxelösund och där hittar vi Peter och Monika Knutsson som i sin trädgård konsekvent har utnyttjat tekniken med våtbäddar för att få lättskötta odlingsytor som är helt skilda från alla trädrötter som genomkorsar marken. Peters odlingspartier är betydligt högre än de föregående exemplens. Som regel gräver han en grop på 15–20 cm och lägger i en presenning eller en bit byggplast. Justering av vattennivån och bräddavlopp sker som vanligt. Sedan fyller han gropen med sand, som han också använder till den grova utformningen av partiet. På sandbädden placeras stenar att gå på och som skydd för känsliga växter. Ovanpå denna grund placeras 30–40 cm av en lämplig odlingsjord. Karaktärsväxter i de flesta planteringarna är rododendron men mellan dessa finns det gott om t.ex. Trillium (treblad), Arisaema (kobrakalla) och Podophyllum (fotblad). Som ni märker är undervegetationen nästan uteslutande lundväxter som åtminstone under vår och försommar har ett stort behov av vatten. Något som han på senare tid upptäckt är att de ibland så svårodlade Nomocharis (fjärilslilja) stormtrivs i hans upphöjda våtbäddar.