Nr 1 - 2003

Lindhults Plantskola - få hittar dit, men många återvänder

Vi trädgårdsentusiaster är alltid intresserade av var andra hittar sina växter; på växtmarknader, hos amatörer som blivit halvproffs och naturligtvis plantskolor med ett sortiment utöver det vanliga. När man utbyter tips med varandra är det förvånansvärt många som aldrig har hört talas om Lindhults plantskola utanför Långås, norr om Falkenberg. Det är rätt märkligt eftersom det faktiskt är landets äldsta plantskola. Den har legat på samma plats, i anslutning till godset Lindhult, sedan 1868. Läget är det bästa tänkbara; tillräckligt nära havet för att klimatet ska vara milt – men ändå så långt från kusten att den gamla lövskogen runt omkring ger ett bra skydd mot de aggressiva västvindarna.

Sedan 1989 är det Eva och Magnus Carlström som driver Lindhult. Trots att de båda har gedigen trädgårdsutbildning, Eva från Hvilans trädgårdsskola och Magnus från Alnarp, är det ändå det betydligt mindre väldefinierade begreppet ”känsla” som gör att kunderna återvänder hit år efter år. Det riktigt sprakar växtintresse om dem och man känner att det inte är vinstintresset som lockat dem in i branschen. De går heller inte ut med stora reklamkampanjer och talar om att de är störst och bäst utan verkar mer i det tysta. Ryktet om deras fina sortiment sprids muntligt och kunderna letar sig hit från både när och fjärran.

Det finns ett bra urval av perenner i plantskolan. De tar ofta hem udda namnsorter och är vakna för vad som händer ute bland förädlarna, särskilt när det gäller nya kultivarer av väl beprövade arter. Men det är framför allt utbudet av vedartade växter som får det att glittra lite extra i ögonen på växtkonnässören. Det är lite rörigt i bänkar och odlingsbäddar, rörigt men inte kaotiskt. Det ökar bara spänningen några grader. Här och där står moderplantor och sticklingsmaterial som inte är till salu. Hur länge man än går och tittar känns det som om det kanske är något man missar.

I den frodiga demonstrationsträdgården, där trängseln nästan är större än hemma i ens egen överfulla trädgård, kan man se hur en del av växterna i sortimentet tar sig ut när de fått några år på nacken. Det är inte bara inspirerande för kunderna, utan ger också Eva och Magnus odlingserfarenheter av de växter de säljer och lite välbehövlig terapi som omväxling till plantskolearbetet. Att bara handskas med plantor i försäljningsformat ger ju inte den rätta tillfredsställelsen om man har ett genuint växtintresse.

På Lindhult försöker man hålla en öppen dialog med kunderna för att ta reda på vad det är de verkligen behöver och önskar sig. De drar sig inte för att tala om vad kunden inte ska köpa och försöker komma med bra alternativ. Om växtvalet blir bra från början och kunden får goda råd om placering, vattning och gödsling blir det väldigt lite reklamationer. Dessutom gör tipsen att kunderna ofta minns vilka växter de köpt just här!

Den vanliga kunden är naturligtvis basen i verksamheten och deras behov är mycket viktiga. Man kan ju inte hålla bara det udda sortimentet, men däremot beställa hem om det är något speciellt kunden önskar sig. Det ligger en utmaning i själva sökandet, och ibland får man vänta i flera år på en viss växt, men med hjälp av bra kontakter går det till slut att ordna fram det mesta – oftast i två exemplar; ett till kunden och ett för eget bruk för att samla ytterligare odlingserfarenheter.

Att driva plantskolan som ett familjeföretag har sina för- och nackdelar. När både inkomsterna och arbetstiderna är så ojämnt fördelade över året blir man lätt ekonomiskt sårbar. Eftersom familjen Carlström dessutom bor i den gamla trädgårdsmästarbostaden alldeles intill plantskolan finns de alltid tillgängliga för kunderna från slutet av mars till midsommar. Förra året hade de en enda ledig eftermiddag under den perioden! Ibland drabbas de också av oförutsedda bakslag som den vintern när sorkar och möss åt upp femhundra plantor. Då missar man ett eller flera år i växtproduktionen.

Eftersom plantskolan ligger på arrendemark vill de inte gärna investera i några avancerade bevattningssystem. Men kan man utnyttja sig själv som billig arbetskraft går det att lägga ner 6–10 timmar per dag på handvattning. Eva och Magnus är inte heller särskilt intresserade av tekniska lösningar, utan accepterar att det blir lite svinn när något torkar och något annat drunknar. De använder sig gärna av enklare och billigare lösningar som blötbäddar och låga vattentråg i växtbackarna där plantorna får suga vatten efter behov.

Arbetet på Lindhult är allt annat än massproduktion. De frösår, ympar och sticklingsförökar och vet egentligen inte riktigt var de står – växtförsäljning, växtproduktion eller plantskola? Men verksamheten går mer och mer mot återförsäljning. Det kollegorna helst vill köpa är det som tar tid att producera, för de flesta tänker rätt kortsiktigt och tar bara fram växter som snabbt ger pengarna tillbaka. Det som är svårt att komma över eller producera försöker man göra själv, eller samarbeta om.

Vissa växter går knappt att uppbringa på marknaden idag. Som ett exempel tar Magnus Tsuga mertensia ’Glauca’ som inte har kunnat levereras på många år, trots att den är i högsta grad odlingsvärd. Problemet är bara att den är så svårförökad. Det finns inte ens grundstamsmaterial tillgängligt, eftersom det är oklart vilken grundstam som är bäst att ympa den på.

Mycket sticklingsmaterial hämtar Magnus från Göteborgs Botaniska Trädgård, men han åker även ut i landet och besöker privata trädgårdar där det finns intressant material. Men det kan bli rätt tidskrävande, för det kanske bara är ett par sorter han är intresserad av på ett och samma ställe. – Och det är inte alltid så uppskattat att man i en privatträdgård springer in och hugger några sticklingar och sedan bara rusar därifrån. Helst vill man ju ha ett ömsesidigt personligt utbyte med trädgårdsägarna, men det tar mycket tid.

Kostnaden för ympade växter är betydligt högre än för stuckna. Även växtens kvalitet syns på priset. Men kunden har tyvärr rätt liten förståelse för produktionskostnaden. Man blir lätt bedömd enbart efter prislapparna. Folk förstår inte varför det är dyrt. Istället blir man prisupplyst av sina kunder, men de kan ha svårt att bedöma likheten mellan två plantor av samma sort men olika kvalitet. Å andra sidan kanske det låga priset på varuhusens plastpaketerade rosor ursäktar att de dör. . .

En fördel med att handla på en plantskola som producerar så mycket eget växtmaterial som Lindhult är att samma växt ofta finns till salu i flera olika storlekar. En växt som har en förädlingscykel på t.ex. 4 år kan man det första året köpa som liten planta för en rätt blygsam summa. Nästa år är både priset och plantan lite högre, för att öka ännu lite mera året därpå osv. Det är en valmöjlighet som särskilt vi trädgårdsamatörer uppskattar. Om man vill ha en lite annorlunda form på busken/trädet är det värdefullt att hitta unga plantor som man kan forma som man vill. Och eftersom utläggen för växtinköp för en samlare har en tendens att inkräkta på hushållsbudgeten är det bra att inte behöva betala alltför mycket per växt. Man får väl utrusta sig med lite extra tålamod istället.

Magnus har lagt märke till att prestationsångesten är rätt utbredd bland trädgårdsamatörer; man satsar gärna på växter som är sällsynta och tveksamt härdiga och bryr sig inte så mycket om att växten hankar sig fram tilltufsad och ful och bara nätt och jämt överlever – så länge den är ovanlig eller svårodlad. Han jämför med antikviteter; en vas från 1600-talet med fullt av sprickor är faktiskt sämre än en 1800-talsvas som är hel. Disanthus är väl inget att begeistra sig i bara för att man inte känner igen släktnamnet! En ovanlig växt i dålig utveckling är inte värt mödan.

Samtidigt har vissa vanliga växtsläkten fått en oförtjänt låg status och många odlingsvärda växter har helt fallit i glömska. Det finns gott om udda men intressanta arter bland till exempel Rubus (hallon), Syringa (syrén) och Sorbus (rönn/oxel) – och en hel del av dem trängs i odlingsbäddarna på Lindhult.

Trädgårdsamatören med sin envishet är den bästa kunden eftersom han/hon ofta köper samma växt minst tre gånger. Först köper han frö, men plantorna dör. Då köper han en liten planta – men den tar sig inte heller. Och slutligen ger han upp och köper en stor planta eftersom han bara måste ha just den växten och vägrar acceptera ett misslyckande.

Eftersom urvalet av växter inte är statiskt har Lindhult ingen katalog där man kan pricka för vad man vill ha. Utbudet styrs av vad som går att få tag på av bra kvalitet. Magnus har ett stort kontaktnät med odlare och grossister både i Sverige och utomlands, men försöker undvika att köpa in alltför stora kvantiteter av varje växt. Han är kräsen i sitt urval av plantor och vill helst komma ut till odlarna och se växterna på plats. Sedan använder han sig själv som mall – har plantan så låg kvalitet att han inte själv skulle vilja köpa den får det vara. I längden lönar det sig ofta att ta hem större och lite dyrare exemplar.

Att botanisera i Lindhults utbud är en rofylld sysselsättning. Alla trädgårdsattiraljer, som krukor och andra trendiga tillbehör lyser med sin frånvaro. Här är det växterna som är i centrum. Det är tyst och fridfullt i den lantliga atmosfären. Man tillåts gå runt länge och titta och fundera. Ställer man frågor får man ofta långa och ingående svar som utspinner sig till samtal om växter man inte visste att man var intresserad av, eller att de fanns, men kanske har med sig hem. Och har man väl hittat dit kommer man med all säkerhet tillbaka.