Nr 3 - 2003

Favorit - Lythrum virgatum

Det här brevet från Bärbel Neuman visade sig tangera ett ämne som vi diskuterat lite inom redaktionen – nämligen risken att via trädgården sprida besvärliga ogräs till naturen utanför våra tomtgränser. Det kan låta lite konstigt när ni läser Bärbels huvudfråga men förklaringen kommer under redaktörens kommentar.

Min mest älskade och vackraste växt i trädgården är en Lythrum virgatum (smalt fackelblomster). Den blir ca 2 m hög och har en sky av små rosa blommor. Den står i full sol i mullrik lerjord som jag täckodlar. Plantan som kommer från botaniska trädgården i Uppsala fick jag för 20 år sedan. Närmast marken är den, trots sin höga ålder, fortfarande inte mer än ca 30–40 cm i diameter. Upptill är vidden nog kring en meter.

Problemet är att jag inte lyckats fröså den. Jag har provat allt: sått på hösten – ute, sått på vintern – ute, sått på vintern – inne, under lysrör, sått på våren ute och låtit fröna vara ifred i två år. Inte ett enda frö har grott. Men till min förvåning upptäckte jag förra sommaren en ny planta i min sandrabatt ca 30 meter från moderplantan!

Det vore roligt att sprida denna min mest älskade blomma till andra – men hur? Jag hoppas att någon av våra kunniga medlemmar vet hur man gör. Plantan blommar oavbrutet i 2–3 månader och sätter tusentals frön. Men varför vill de inte gro?

Förutom sin blomvillighet och skönhet har växten ytterligare en fördel – sorken ratar den! Allt annat omkring blir uppslukat av odjuret, men Lythrum virgatum får stå kvar.

Redaktörens kommentar

När redaktören läste dessa rader fick han lov att gå ut i trädgården och kontrollera en skylt – och mycket riktigt efter lite letande hittades en etikett med namnet Lythrum virgatum ’Rose Queen’. Jag tror att det är en gammal lotterivinst som i många år stått bredvid dammen och inte blivit mer än ca 80 cm hög, med vackert rosaröda blommor. Under större delen av tiden har jag aldrig sett någon frösådd men nu har jag tre plantor i närheten. Till skillnad från moderplantan så är dessa plantor mellan en och två meter höga!

Efter en titt i litteraturen ser jag att det (nästan som vanligt) finns olika meningar om namnsättningen. I USA betraktas den som en kultivar av L. virgatum och i Europa som en kultivar av L. salicaria (fackelblomster). Kulturväxtlexikon tar en medelväg och hänför den till L. × scabrum (salicaria × virgatum), vilket verkar rätt så troligt.

I handeln finns det ett antal kultivarer från såväl arterna som hybrider mellan två eller flera arter (t.ex. med den närstående L. alatum från Nordamerika). Vårt vilda fackelblomster är ju i det närmaste ett ogräs, men det kan kanske vara intressant att se hur dess frö uppför sig. Sår man färskt frö vid 20°C gror det till 100% inom 2 dagar, sås det mörkt gror ca 40% och om det sås vid 5°C (som vi ofta hanterar frölistefrön) gror det nästan inte alls (när våren kommer och temperaturen stiger). För frö som legat torrt i 6–12 månader minskar däremot kravet på ljus och de kan gro även om de sås i mörker vid 5°C, då kan upp till 90% gro när temperaturen kommit upp till ca 20°C. Förmodligen uppför sig L. virgatum på ett liknande sätt och min första tanke var att Bärbels planta, liksom min, är en hybrid och att den sätter obefruktat frö (=icke grobart) – annars borde både hennes och min trädgård vara full av frösådder.

Ett kort e-postmeddelande till vår frölisteansvarige, Hubert Agback, gav emellertid ett delvis annat svar och det i form av en länk till en amerikansk webbsida (http://www.nwcb.wa.gov/education/plscultivars.html). Åtminstone i staten Washington har både L. salicaria och L. virgatum förklarats som skadliga ogräs (noxious weeds) och det är dessutom försäljningsförbud för samtliga kultivarer. Bakgrunden är en ohämmad spridning av L. salicaria i våtmarker på några ställen i USA. Till en början var åsikten att kultivarerna av L. virgatum var sterila men närmare undersökningar visade att så inte var fallet.

I själva verket har, åtminstone de här två arterna, Lythrum en mycket intressant befruktningsstrategi. Blommorna kan ha pistiller av tre olika längder – men på en enskild planta förekommer det bara en variant. I naturen finns det normalt lika många av varje typ. Ståndare i sin tur finns också i tre olika längder, men här är varje blomma försedd med två olika uppsättningar!

Kombinationerna är; lång pistill – korta och mellan ståndare, mellan pistill – korta och långa ståndare samt kort pistill – mellan och långa ståndare. En blomma med lång pistill kan bara befruktas av pollen från långa ståndare, mellan pistill bara från mellan ståndare o.s.v. Det innebär förstås att en enstaka planta inte kan sätta frö då det inte kan finnas både pistill och ståndare av samma längd på en enskild planta. Det krävs alltså inte bara en annan planta utan dessutom en planta som har en annan längd på pistillen.

Följden är precis vad som Bärbel har upptäckt, nämligen att har man bara en planta får man inget grobart frö. Däremot är L. salicaria en tämligen allmän växt i den svenska naturen och förr eller senare kommer det ett ”flygfä” surrande som har ett passande pollen sittande i pälsen och vips så har man fått grobara frön.

Jag plockade fram en lupp och tittade närmare på mina egna plantor och mycket riktigt nu har jag två olika blomtyper på de tre plantorna (se bilderna ovan) och jag kan därför troligen se fram emot en ohämmad fröspridning – om jag inte är försiktig och klipper av fröställningarna i tid.

För övrigt kan jag bara instämma i hennes lovord – den är verkligen såväl blomrik som odlingsvärd och borde odlas oftare, men om den blir ett ogräs kommer jag förmodligen snabbt att ändra åsikt.

Det är tämligen vanligt att växter har utvecklat olika metoder för att befrämja korspollination för att se till att avkomman får så stor spridning som möjligt av generna. T.ex. har många primulor två olika längder på pistill/ståndare, även om de bara har kombinationen lång respektive kort. Hos primula är dessutom självsteriliteten inte absolut, utan även en enstaka planta sätter ofta frö – men med lite lägre ”kvalitet” än om en korsbefruktning ägt rum. Även vi människor undviker ju att ”korsa oss” med nära släktingar. Kanske kan vi få någon botaniskt kunnig person att utveckla det här vidare i en separat artikel så småningom.

Av denna anledning är det ganska vanligt att odlare som bara har en planta av en växt har problem med att få den att sätta frö. Den erfarna odlaren ser ofta till att få tag på minst två plantor av en växt – och då givetvis två olika kloner! Det gäller alltså att fråga försäljaren om växten är frösådd eller om den är klonligt förökad (delning eller sticklingar).

Owe Jaktlund